15:31:04
Om mig...
Jag har jämt o ständigt röda kinder. Det finns inte nångång på dygnet som jag ser ut som en vanlig människa i ansiktet.
Jag kan aldrig beröra mitt ansikte, för då blir det ännu rödare. Ligga o ta en tupplur mitt på dan, eller ha hakan lutades i handflatan är out of the question för mig.
Jag är tvåbarns mamma, en 25 årig sådan. Min minsting tycker om o busa o det är lätt hänt att vi stöter emot varandra o jag får en lätt klapp på kinden, då är det kört. Då är jag knallröd i flera timmar. Kinderna hettar då till o fylls med blod.
Det finns ingenting som gör så att detta flammande försvinner. Man får helt enkelt bita i det sura äpplet, försöka slappna av i väntan på att det ska försvinn av sig självt. Vilket brukar ta upp till 3-4 timmar, om inte mer.
Är jag ute när det är minsta lilla kallt blir jag alldeles kall om kinderna istället o blir röd.
Är det varmt ute o solen gassar blir jag istället varm o röd.
Jag kan knappt prata i telefon ordentligt. Får alltid hålla telefonen en bit ifrån örat för att telefonen inte ska hetta upp kinden o sen byta sida med jämna mellanrum.
Jag kan inte träna offentligt, för då blir jag också knallröd.
Jag kan inte vistas i ett varmt rum tillsammans med andra människor.
Blir det för varmt i ett rum så flammar det röda upp på kinderna.
Äter jag kryddig mat blir jag röd.
Minsta lilla ansträngning eller om jag stressar så kommer det. T.om om jag tänker för mycket så kommer det röda.
Varje kväll fast jag tar det lugnt så sväller kinderna upp o blir blodröda o kokheta.
Jag kan t.om säga att det gör ont. För det stramar åt o bultar i kinderna.
Jag har googlat lite om mina kinder o har sett en handfull människor som troligtvis lider av samma sak o kommit fram till att det som jag lider så enormt av heter: Keratosis Pilaris rubra faceii o det finns inget botemedel mot detta eller nånting. Himla uppmuntrande.
Jag mår verkligen inge bra av o se ut så här. Det förstör verkligen hela mitt sociala liv.
Det år svårt o fungera normalt när man inte ser klok ut.
Det är väldigt svårt för mig o leva ut mitt riktiga jag. Det finns så mycket som jag egentligen skulle vilja göra, men det röda hindrar mig. Listan är oändlig.
Jag går hela tiden runt o oroar mig över hur jag ser ut i ansiktet.
Är jag kring folk så oroar jag mig hela tiden om mina kinder ska bli knallröda eller inte, sen sitter man där o känner värmen stiga i takt med paniken, o man försöker komma på en ursäkt för o ta sig hem. Hemmet, där man känner sig trygg o ingen kan se. Fast man egentligen hellre hade velat stanna kvar o vara social.
Håller faktiskt på att bli ett nervvrak, om jag inte redan blivit det?
Folk blänger på en o viskar jämt.
Om jag endå kunde ha ett lika perfekta vitt/beige ansikte som alla andra har.
